Ekblads monologer ger kropp och tyngd åt tankarna i Viljanens musik, skriver Johanna Paulsson.
Det krävs en del för att göra musik till dramatik. Men har man både soloartisten Iiris Viljanen och skådespelaren Stina Ekblad på scen faller sig det mesta naturligt. Duons konstnärliga samarbete ”Ingen vet alls hur jag har det” är mötet mellan två finlandssvenska röster med österbottniska rötter. Att de tillhör olika generationer är både relevant och ovidkommande.
Det mesta av materialet kommer från Viljanens senaste skiva ”Själsligt uppvaknande vid Slussen”, sprungen ur en livskris. Själv sitter hon oftast vid pianot med ryggen snett mot publiken. I fonden finns ett lika diskret som drivet band med Martin Höper, Simon Lägervik Sjöstedt och Nino Keller. Vid ett bord sitter Ekblad och jag tror inte att jag någonsin sett Dramatenveteranen lika ledig och självklar som här.
För konsertföreställningen ”Ingen vet alls hur jag har det” kretsar till stor del också kring den speciella erfarenheten av att vara finlandssvensk i Sverige. Av att dela ett språk, men ändå inte riktigt känna sig hemma, utan mer som en ”blandras” eller ett ”mumintroll”, som Ekblad säger. Det enda som emellanåt stör den här elegant sammanflätade och starkt berörande föreställningen är ett bumligt mikrofonljud.
Brasil Últimas Notícias, Brasil Manchetes
Similar News:Você também pode ler notícias semelhantes a esta que coletamos de outras fontes de notícias.
Recension av ”Balkan Bordello” på Uppsala stadsteaterRecension av ”Like lovers do (Medusas memoarer)'
Consulte Mais informação »
Recension: Ian Penmans ”Fassbinder: Thousands of mirrors”Recension av Ian Penmans bok ”Fassbinder: Thousands of mirrors”: En brittisk punkhedonist speglar sig i Fassbinder
Consulte Mais informação »
Recension: Storartad soulunderhållning på B-K när Bryson Tiller tänder tillBryson Tillers spelning på B-K är som bäst när publiken ger sitt euforiska stöd. Däremellan märks Louisvillesångarens brister, skriver Mattias Dahlström.
Consulte Mais informação »
Recension: Tate McRae på AnnexetKanadensiska Tate McRae gör snyggt koreograferad poprock om såriga situationships. Men på Annexet blir konserten som bäst när dansarna drar sig tillbaka.
Consulte Mais informação »
Recension: Kamasi Washington – ”Fearless movement”Med ett trettiotal gästmusiker, och låtar som närmar sig tiominutersstrecket, är Kamasi Washingtons nya ”Fearless movement” extra av allt. DN:s Magnus Säll hör fina stunder men väntar fortfarande på ett helgjutet album.
Consulte Mais informação »
Recension: Kerstin Norborg ”Jag måste gå rätt in i elden”I sin nya roman tar sig Kerstin Norborg an en centralgestalt i den svenska kvinnorörelsen: Honorine Hermelin.
Consulte Mais informação »